Cornelis: En stund på jorden

EN MAN. EN RÖST. EN LEGEND.

cornelisDet är lätt att bli överväldigad av alla goda intentioner med den här filmen. Det har inte gjorts så många filmbiografier i Sverige och den här kanske kan starta en liten trend. Cornelis Vreeswijk som ämne är spännande och på papperet tycks regissören Amir Chamdin ha gjort allting rätt; det är ju till exempel smått oemotståndligt att Cornelis son Jack har gjort musiken. De första bilderna ur filmen visade även upp en häpnadsväckande porträttlik Hans-Erik Dyvik Husby som Cornelis. Men ribban har inte lagts lika högt för manuset.

Berättelsen om en av våra mest älskade trubadurer börjar i Nederländerna där Cornelis föddes. Efter att ha överlevt tyskarnas ockupation flyttar familjen Vreeswijk till Sverige 1949. I början på 60-talet arbetar han tillfälligt som mentalskötare på Beckomberga och träffar Ingalill Rehnberg (Malin Crépin) som han gifter sig med. Tillsammans får de sonen Jack. På en fest möter Cornelis Fred Åkerström (David Dencik); artisten vet inte riktigt vad han ska ta sig till med sin nästa skiva, men blir så imponerad av Cornelis talanger att han tar med honom till sin producent Anders Burman (Johan Glans). Det leder till att Cornelis får ge ut sin första skiva och det dröjer inte länge förrän hans karriär skjuter fart och överskuggar Freds. Men samtidigt får även Cornelis svårt att balansera familjelivet med det ständiga festandet och en karusell av piller, sprit, trubbel med myndigheterna och skandallöpsedlar tar vid…

Prickas av på plikttroget sätt
Allting ska med, tycks vara parollen för manuset. Men huvudpersonen har varit med om väldigt mycket och alltför ofta får man en känsla av att alla händelser prickas av på ett plikttroget sätt i jakten på att hinna berätta så mycket som möjligt innan den relativt korta speltiden är slut. Det blir en stressad resa genom Cornelis liv, med några halvhjärtade försök att knyta samman den vuxne Cornelis sinne med den lilla pojke som växte upp i ett annat land och såg tyska flygplan passera över huvudet på honom. Vi lär inte riktigt känna Cornelis, utan filmen är mest ett tillfälle att njuta av en perfekt yta – för välgjord är fasaden. Jacks musik dominerar inte filmen, utan det gör hans fars visor som på ett effektivt sätt ackompanjerar alla snabba brottstycken ur hans liv; de handlade ju ofta om människor som var lika trasiga som Cornelis själv. Crille Forsbergs foto har ett nostalgiskt super 8-utseende och alla tidsmarkörer i form av kläder och möbler är noggrant återskapade. Dencik gör en god insats som den allt bittrare Åkerström och får till och med slåss med Cornelis i en roande scen där en stor plastpolkagris används som tillhygge. Dyvik Husby, tidigare mest känd som Hank von Helvete i punkbandet Turbonegro, hade lätt att sätta sig in i Cornelis missbruksproblem med tanke på sin egen historik och är onekligen minnesvärd som trubaduren, även sångmässigt. Hans bristande skådespelarerfarenhet blir aldrig ett allvarligt hot.

Det är uppenbart att filmer som Walk the Line (2005) har inspirerat Chamdin. Cornelis är lika noggrann med ytan och detaljerna som Johnny Cash-biografin… men det saknas en grundläggande tanke med projektet bortom “vi gör en rulle om Cornelis”.

Cornelis 2010-Sverige. 101 min. Färg. Regi: Amir Chamdin. Foto: Crille Forsberg. Musik: Jack Vreeswijk. I rollerna: Hans-Erik Dyvik Husby (Cornelis Vreeswijk), Malin Crépin (Ingalill Rehnberg), Helena af Sandeberg (Bim Warne), David Dencik, Johan Glans, Vera Vitali.

5 kopia

 

IMDb

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.